av den donande typen

ni har säkert som medborgare av den samhällsstruktur som omger oss redan upptäckt att vår omgivning bestående av många olika typer av människor.

jag har mer eller mindre nyligen insett att jag bland annat är den donande typen.

ibland könsförtryckt donande i likhet med fru bastian ifrån folk och rövare i kamomilla stad.



(jag orkar inte gå in på nu det totalt bisarra med att jag faktiskt växt upp med denna visa på kassett. det är för absurt att kunna ta åt sig, men ja, jag inser att det kan ha haft en viss påverkan på mitt donande..)

"jag fejjar och jag städar, så mycket som jag kan

och överkonstapel bastian det är min kära man.

bastian han är så snäll, för säga vad man vill.

han torkar disken varje kväll och hjälper alltid till.

ja han är ordningsmakten, han håller ordning här.

men kasper och jesper och jonatan, de är till stort besvär.

(...)

jag kokar och jag steker i grytor och på fat.

för kasper och jesper och jonatan, de äter mycket mat.

till middag stekte jag åt dem en väldig massa sill.

sen ville ändå jonatan ha fjorton sillar till.

men alla tre är snälla och ingen av dem slåss..."

jag kan då tänka saker i stil med ”åh nej, vad stökigt här är. Vad ska folk tro om mig om någon kommer på besök?” då måste jag dona. Plocka, dammtorka, dammsuga, ni vet.

men ibland donande som sker oprovocerat…typ då jag ser en bit tyg som bara måste få bli en fin väska eller en burk pärlplattor som bara skulle bli så mycket snyggare i form av en brun boombox.

fast mest stolt blir jag då mitt donande innefattar så kallat manliga attribut så som hammare, såg, skiftnycklar eller dylika tunga redskap i någon slags metall.

jag vet inte om det är för att jag är lite dampig av mig. har svårt att göra inget, tycker inte om att se långa filmer utan större mening, läser sällan om någonsin tjocka böcker… men dona, gå omkring, fiffla och pyssla, det kan jag göra i timtals och blir ofta så uppslukad i det att jag glömmer att äta och sömn tappar då plötsligt sin prioritet i mitt liv.

för jag är också lite perfektionist har jag förstått. allt från vilket diskställ jag ska ha till att sömmarna ska ligga rätt i de hemmasydda påsarna. fast å andra sidan ger perfektionismen, pillandet med detaljer en oöverträfflig känsla av nöjdhet då allt är på plats. en sak, ett rum är fint, för att jag har lagt ned tid, energi och ofta kärlek på det.



donandet kan därmed skapa en eufori. tyvärr varar den inte så länge, den där känslan, för snart upptäcker jag nåt nytt som bara måste skapas, arrangeras eller förbättras. ty så är den donande karaktären.