Utdrag ur: I Kina lär vi oss inte att vara rebeller

På fredag gör jag min sista dag på Uppsala universitet. Boken som består av hela klassens examensreportage ska presenteras. Ett år av utbildning i journalistikens tecken har kommit till sin ände. Fredag är även min sista dag som Uppsalabo. Tiden flyger och det har ännu en gång blivit dags för denna flyttfågel att dra på sin fjällräven och kånka vidare.

Här kommer ett smakprov ur mitt examensarbete från magisterprogrammet i journalistik. Enjoy!

Vid besöket i Mausoleet nås kulmen av allt det lämmeltågande jag upplevt i tunnelbanor och gator under min vistelse. Mausoleet, eller Maosoleet som man skulle kunna kalla det här i Bejiing, är den byggnad som upprättats på Himmelska fridens torg till minne av Mao Zedong, ledaren för Kinas kommunistiska parti från 1943 fram till sin död 1976. Där ligger en orangeaktig Mao balsamerad i ett rum omringad av glasväggar för allmänhetens beskådan mellan 8-12 varje vardag. Under denna tid hinner cirka 30 000 personer besöka Mao varje dag. Siffran låter hög, men vid en första åsyn av kön som ringlar sig fram till den kommunistiske ledarens sista viloplats blir det klart att siffrorna förmodligen stämmer.

Väl i kön har jag aldrig någonsin haft större lust att spänna på mig en självmordsbomb och ta med mig ett gäng av den omgivande massan in i martyrskapet. Det knuffas, det trycks på, det smits emellan och det vaggas. Vaggandet, det ständiga. Man har utvecklat en speciell gångstil som sakta, sakta, nästan utan att fötterna lyfter marken för kroppen framåt. En teknik som resulterar i att kroppen gungar från sida till sida, lite som en anka. Att bli fast mellan två av dessa kövaggare är som att vara en flipperboll faststudsad mellan två runda hinder på spelplanen.

Var tjugonde meter står män i tjugoårsåldern med storhetsvansinne utplacerade. De är klädda i mörka, dåligt passande kostymer i glansigt material, matchat med spetsiga finskor. De bär vita handskar och i ena handen en vit megafon som de använder mer än frekvent för att tillrättavisa de köande om dessas fötter överträder den gula linjemarkeringen.

I stora högtalare strömmar ständigt de åtta förhållningsregler vi som besökare måste lägga på minnet. Inga explosiva föremål, inga väskor eller kameror, inga vulgära, extravaganta kläder, inga tofflor. Tystnad skall råda och att lyda vakterna är dygd.

Vakternas makt och initiativtagande sätts på prov då en utbrytargrupp i form av sju, åtta pensionärer iklädda vi kepsar med orange skärm stormar kön för att komma till den köplats där deras övriga ressällskatap står. Vakterna springer efter, skriker på dem och försöker förgäves slita ut infiltratörerna med våld, men snabbt har dessa beblandat sig med sin övriga turistgrupp. Ankeborgskepsarna gör att de snabbt smälter in och gör det svårt att skilja utbrytare från någon som hela tiden stått i kön. Vakterna tvingas kapitulera. Den vakt som tidigare med hög svansföring paraderat runt med stora, oljefärgade solglasögon går moloket tillbaka. I handen hänger megafonen likt svansen på en hund.

Utanför Maosoleumet kan man köpa långa vita inplastade blommor. Det gör många. Ett helt bord framför statyn av den sittande Mao är fullt av dessa. Minst 100 blommande blommor. Människorna bockar och bugar när de visar sin vördnad för landsfadern.

– Mao är som gud för oss. Vissa har bild på honom i sitt hem eller i sin bil. Lite som ni har Jesus. Det var han som byggde Kina. Vi är skyldiga honom mycket, säger en kille i kön då jag frågar varför så många vill se Mao.

Det är först nu det verkligen går upp för mig att Kina är en kommunistisk stat. Inte baraför att många dyrkar Mao. Utan på grund av allas lydnad och totala likgiltighet inför vakteras agerade och högtalarnas uppmaningar. Man går snällt med på de förutsättningar som ställs för att man ska få en glimt av The Chairman. Iris sa när jag intervjuade henne för någon dag sedan:
– Vi lär oss inte i skolan att vara rebeller. Vi ska vara moderata, flexibla och följa de regler vi lärt oss.
Det blev tydligt idag. Köinfiltrerande pensionärer till trots.

Inne hos Mao är vi bara så länge det tar för en kö att vagga förbi en kista. En och en halv timmes väntan är över och det är med lättade steg jag kliver nedför trappan på baksidan av Mausoleet. Aldrig har fritt spelrum för armarna och möjlighet till stora steg känts bättre. Efteråt är jag tröttare än jag varit under hela min vistelse i Kina. Kanske för att jag som svensk känt mig kränkt av att min personliga sfär invaderats otalet gånger idag eller kanske var det synen av Mao - mer storslagen än jag väntat.

å på tal om sådana saker: