en glänta av skejt

Det är söndag och för många innebär denna lediga dag att det är dags för skejt.
Med stadens centrum i ryggen cyklar vi längs Fyrisån i Uppsala. Ån ligger blank och på ytan speglas den klarblå himmeln. De husbåtar som i varierande kulörer och skick ligger förtöjda i vattnet längs vägen, betraktar lugnt den strida ström av söndagsvandrare som ständigt passerar. Vi korsar den stora äng som varje år i augusti huserar Uppsala reggaefestival. Det enda som återstår av den färgfyllda musikfesten är dock minnen. Minnen av härlig baktakt som ekar mellan träden, smutsiga skor, glada människor och söndertrampade ölburkar i det platta gräset. Efter några minuter på cykelbanan ovanför ängen uppenbarar sig skejtgläntan. Vi har kommit fram till Uppsala miniramplandskap, Sveriges första i sitt slag.

Det är bara små räcken som avskärmar denna plats från den angränsande cykelbanan, men det känns som man äntrar en avskild bubbla av skejt. Det är redan flera här. Hjulens möte med asfalten skapar ett rasslande ljud som påminner om regn som slår mot ett plåttak. Eller som en longboardåkare en gång sa. Som om man puttar en trälåda full med sten nerför vägen. Varför man nu skulle välja att göra det.

Den kalla och krispiga luften tar bort de flesta luktintryck på platsen. Men ibland kommer en lätt pust av ny svett då någon skejtare åker förbi. En doft av aktivitet och rörelse som bara kan uppstå då varm, fuktig hud möter kyla. Det gäller att passa på, att ta vara på de sista helger som nu kvarstår innan vinterns ismatta breder ut sig över ramper, asfalt och skejtmöjligheter i Uppsala.

Rygg mot rygg står två halfpiperamper. En bred, låg och en lite brantare, något högre. Runt de båda ramperna ligger en asfaltsbeklädd yta med inbyggda kullar och höjdskillnader. Mitt på asfaltsplätten ligger några träbackar. Halvramper sticker upp likt vågor ur ett stilla hav som skejtarna trixar på och tämjer med sin bräda.

Efter en stund dyker Ida Östensson och Sarah Thorén upp. De ska spela in sina egna filmsekvenser, sina parts i den skejtfilm som ska summera sommarens No Limit Tour. De har deltagit på denna turné tillsammans med 10 andra skejtande tjejer. För Ida började skejtandet då hon som medarrangör på en ungdomsfestival märkte att det bara var killar som deltog i skejttävlingarna. Tjejerna på festivalen tjänade roll som flickvänner och publik istället för deltagare. När hon frågade varför det var på detta sätt fick hon ingen rimlig förklaring. Hon köpte då en nybörjarbräda och startade tjejkollektivet You Skate Girl. En förening som syftar till att peppa andra tjejer att våga skejta.
– Kan vi fortsätta lite senare? Jag måste bara få skejta lite, säger Ida och det märks att det spritter i hela hennes kropp att få sätta igång i rampen.
Hon rullar upp sina långa, bruna dreads i en stor knut bak på huvudet och tar brädan i handen.

Ett gäng killar står en bit bort med sina BMX i den något bredare av de två ramperna. De tittar nyfiket på då tjejerna intar rampen med sina brädor.

Det är fortfarande en ovanlig syn att se tjejer som tar för sig i landets ramper. Tjejerna balanserar sina brädor med fötterna på varsin sida av rampens metallbeklädda kant, droppar ner för att inombords lyftas av känslan som bland annat kantas av tyngdlöshet. Ljudet som skapas av hjul mot mörk plywood är rytmiskt. På samma sätt som ett tågs konstanta dunkande mot rälsen så småningom får en att somna in, har rampåkandets puls en lugnande effekt då man står bredvid och betraktar.

Årstiden lägger in landskapet i varma toner. Marken runt ramperna och ute i skogen på andra sida cykelvägen är vadderad med högar av orange, rött och gult. Det prassliga men bomullsliknande täcket påminner om de mynthögar Joakim von Anka dyker omkring i sitt valv.

Sarah är nominerad till årets kvinnliga åkare i årets skategala. Hon bär en knälång, vadderad jacka, men rör sig smidigt i rampen. Kylan har satt tänderna i Sarah och lämnat rosiga bitmärken på hennes kinder. Hon lyfter upp skateboarden mot mig.
– Vill du testa?
Brädans griptape har prytts med ett snirkligt vitt blommönster och ser inbjudande ut, men jag avböjer och mumlar något om läskig ramp.

Jag tittar ut mot ängen. Träräcket som någon upprepat sprayat ordet zone i blått på, blir till en gränsavdelare mellan asfalten och gräset. Mellan ramplandskapet och ängen, mellan skejt och det oskejtbara. En bit bort står flera rader av vita båtar som ägare bäddat in i blå och gröna platstäcken inför vinterns sömn. Kanske viskat en önskan om god vinterdvala, om längtan inför återseende till våren. Bakom dem tornar ett industrilandskap fram som en urban kuliss av fabriker med höga skorstenar och rostiga plåtväggar. En dekor som förmodligen kommer stå bakgrund för många framtida skatebilder.

Det börjar bli dags för inspelning. Ur Idas vita sko sticker en svart sockbeklädd tå fram, så hon byter om till ett par Converse i blänkande guld. Men det är inte bara skor som får ta stryk efter år av skejtande
– Benen är ju som puckelpist, säger Johann Gustavsson och visar en bit av sitt smalben som rymmer flertalet ärr och småsår från möten med räcken, brädkanter och asfalt. Johann som dagen till ära agerar kameraman kommer från Karlstad och har skejtat i 13 år. Han säger att det inte spelar någon roll vad man gör då man står på sin skateboard, det viktiga är att bara få känna brädan under fötterna. Johann gillar känslan av kreativitet som skejtandet ger upphov till. Han förklarar att åkandet har en individuell frihet inneboende i sig.

Martin Andér pendlar mellan att tricksa i streetlandskapet och i rampen där tjejerna värmt upp. Martin är ordförande för Uppsala Actionsportförening som just nu kämpar för att få en inomhushall att hålla till på vid regniga dagar och på vinterhalvåret. Han var med då detta ramplandskap byggdes upp för några år sedan. Ett arbete som krävde en hel del ideellt arbete och engagemang. Martin har hittat tillbaka till skejten efter några års uppehåll.
– Att sluta skejta var det dummaste jag gjort i mitt liv, säger Martin. Han beskriver gemensamhetskänslan i skejtandet, en känsla att tillhöra ett större kollektiv som alla, 5 åringar, som 50-åringar är välkomna att delta i.

De jag talar med beskriver skejt som villkorslöst och på utövarens egna villkor. Att utan begräsningar och press kunna utveckla sig själv, samtidigt som det är ett sätt att umgås. Även om känslan för de skejtande är svår att finna ord på, märks på deras ansikten och kroppsrörelser att de blir helt lyriska i sina försök att fånga sina upplevelser med ord. Skejt är något de verkligen älskar.

Solen som när vi anlände lyste och spred ett guldskimmer över platsen har nu förflyttat sig för att bara uppta en liten avgränsad yta av ramplandskapet, men filminspelningen fortsätter. På vägen hem trycker jag fötterna extra hårt mot pedalerna i ett försök att väcka mina, av kyla bortdomnade tår till liv. Hösten har nått igenom mina tygskor och dubbla tjocksockor. Och snart breder ismattan ut sig.

You Skate Girl

Grundades: 2005 av Ida Östensson i Umeå.

Syfte: få fler tjejer att våga skejta.

Anordnar: läger, kurser, workshops i skejt för tjejer och andra som är sugna på att skejta.

Finansieras: genom bidrag från kommuner, sponsorer samt deltagaravgifter vid lägren

Hemsida: www.youskategirl.com

No Limit Tour

Deltagare: 12 av Sveriges bästa skejttjejer.

Besökta städer: Alingsås, Jönköping, Linköping, Malmö, Stockholm, Sundsvall, Umeå och Uppsala.

Arrangörer: You Skate Girl, Triple A, Femme Extreme, Tacky och Skate.nu.

Medarrangörer: Vi unga och Studieförbundet/vuxenskolan